Inledning

I detta dokument skall jag försöka sammanfatta mina erfarenheter av idrottsverksamheten i Enviken och dess närhet under min uppväxttid. Av alla idrottsgrenar är skidsporten, speciellt längdåkning, mitt största intresse. Jag vet inte varför. Kanske kan det ha viss koppling till att jag föddes lördagen den 4 mars 1939, dagen innan Vasaloppet. Segraren i detta års Vasalopp var Alfred Lif, tävlande för Orsa IF. För mig har det berättats att Alfreds hustru hade anknytning till Enviken. Med andra ord föddes jag tidsmässigt in i svensk skidsport.

Skidor

Som nämnts är skidsport mitt största intresse bland idrottsgrenar, som utövas nu, och även tidigare under min uppväxttid. Det var ganska naturligt på landsbygden på 1940-talet där ishockeyhallar, moderna bandy- och fotbollsplaner endast existerade i fantasin. Enviken kunde normalt tillhandahålla god snötillgång och fin terräng för skidåkning.
Förutom årliga tävlingar i skolan var Enviksloppet det största evenemanget. Distansen var 20 km för seniorer och 10 km för juniorer. Deltagarna i loppet utgjordes av goda distriktsåkare från Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Tävlingsplatsen varierade mellan Godtemplarhuset i Rönndalen, åbrinken efter Faluvägen och skolan i Övertänger.
Tidtagningen på den tiden var av en helt annan dimension än nutidens datoriserade tidtagning. Funktionärerna vid målgången bestod av tre personer, en som läste av tiden med ett fickur, en som skrev ner tiden och en som skrev ner startnumret, allt på pappersblock. Det gällde bara att inte lapparna blandades bort.
Förutom min far Axel Lundin fanns bland den permanenta funktionärskåren Gustav Lundin och ”Brus-John” från Hedgårdarna samt Ivar Thunström från Rönndalen. Bilden på första sidan visar min far Axel till höger bland beundrande unga och en tävlande. Även Ragnar Wikström från Övertänger lade ner mycket arbete för Enviksloppet.
Den organisatoriska eldsjälen för loppet var under många år Sune Ekman från Enviksbyn.
En speciell händelse inträffade år 1949. Nils Östensson från Sälen, en otrolig tekniker som skidåkare, var anmäld. Nils hade året innan i olympiska spelen erövrat en guld- och en silvermedalj och 1949 vunnit både 18 km och 50 km i den klassiska Holmenkollen. Det var alltså en riktig godbit. Problemet var att vintern 1949 var en vinter med både regn och barmark och snö. Dagen innan tävlingen, på lördagen, saknade Enviken snö. Östensson ringde för att kontrollera snötillgången. Var den dålig skulle han istället åka till Norrland och tävla. Sune Ekman ville inte släppa godbiten utan sa att snötillgången var god trots att det i stort sett var barmark. Jag vet inte om Sune hade någon egen väderprognos. I alla fall började det snöa på lördagseftermiddag och snöade till den milda grad hela kvällen och natten. På söndagsmorgonen var Enviken täckt av ett snötäcke på flera decimeter.
Tävlingsplatsen var Övertänger. ”Tängerkarlarna” gjorde ett otroligt jobb för att få till åkbara banor i den djupa och lösa snön. Under själva loppet kommer jag ihåg att många löpare vurpade i utförslöporna mot sjön St Askakaren. För Östensson med sin kattliknade teknik fanns inga svårigheter. Senare på sommaren omkom Östensson i en motorcykelolycka.
För mig var dock ”Mora-Nisse” den stora idolen. Jag minns hur jag försökte efterlikna honom i allt från den röda toppluvan, ”äppelknyckarbyxor” och den kraftfulla diagonalstilen. Med de förutsättningarna minns jag att jag vann en skoltävling, jag tror i andra klass, med bred marginal.
Året därpå 1950 inträffade två stora händelser, en som berör Envikens IF och en som berör mig personligen. Vi börjar med Envikens IF. Av Dalarnas skidförbund hade Envikens IF och Lingheds IF fått uppdraget att arrangera distriktsmästerskapet i stafett 3x10 km och 30 km. Stafetten gick i Enviken på lördagen med start och mål på gärdet vid Godtemplarhuset. 30 km loppet gick uppe på Linghedsåsen. Till tävlingarna var IFK Moras stjärnspäckade lag med ”Mora-Nisse”, Gunnar Eriksson och Anders Törnkvist anmälda. De var nyss hemkomna från USA och världsmästerskapen på skidor, där 50 km loppet i stort blev ett klubbmästerskap för IFK  Mora. Arrangemanget blev en framgång för föreningen. Det som var nytt arrangörsmässigt var att mellantider och placering kunde rapporteras från banan. Sixten Lindström, som har lagt ner mycken tid och intresse för idrotten i Enviken, hade fått signal- och radioutbildning i militärtjänsten. Sixten kunde då med radioutrustning placera sig utefter banan och rapportera till målområdet.
Så till händelsen som berör mig. Mora-Nisse skulle parkera sin bil i en verkstadslokal som tillhörde vår grannfamilj Hulda och Gunnar Söderström med döttrarna Inger och Anita. Gunnar var förutom chef för Envikens brandkår en mycket driftig fabrikör. Exempel på verksamhet i verkstadslokalen var tillverkning av epatraktorer, cykelverkstad, tillverkning av rostfria bunkar, sportaffär. Eftersom lokalen låg mellan våra boningshus gick Mora-Nisse fel och ringde på hos oss. Jag var då 11 år och sprang ut i hallen för att öppna. Där står jag en meter från min stora idol som med sitt trygga moramål frågar om bilparkeringen. Jag vet inte exakt hur jag i ett visst chocktillstånd hanterade situationen.
Efter mötet med Mora-Nisse var det då dags att hoppa fram till 1954 och världsmästerskapen på skidor i Falun. Det var då första gången som Sovjetunionen deltog i ett VM. Mora-Nisse hade då avslutat sin karriär men det var debut för Sixten Jernberg, som kom fyra på 30 km. Sovjetlöparen Vladimir Kusin vann både 30 km och 50 km. På inledningsdagen med 30 km loppet visade termometern – 30 grader när jag och min far Axel åkte in till Falun med 7-bussen. Från Lugnets skidstadion efter loppet vandrade tusentals åskådare genom hela stan till Källviksbacken och backhoppningen. Det var en av de kallaste och längsta dagarna som jag upplevt.

Bandy

Det var inte helt okomplicerat att bedriva bandysporten i Enviken då man saknade en landbandyplan och var hänvisad till sjöisar. Tidigt på hösten innan köldsprickorna tagit överhanden gick det bra. Spelplatser var Rudtjärn i Hedgårdarna och sjön St Askakaren i Tänger. Jag minns en gång när vi skulle spola igen köldsprickor på Rudtjärn och pumpade vatten från tjärnen. Pumpen tog inte bara upp grumligt vatten utan även en massa småfisk.
Själv spelade jag bandy i begränsad omfattning, dock inte i något tävlingssammanhang. 
Namn som jag kommer ihåg i Envikens bandylag var ”Pers-Nils” från Hedgårdarna och någon Gunnar Jansson från Tänger, något osäker på den senare. Nils var en snabb och ettrig spelare. Seriespelet bestod av lag från Linghed, Karlsbyheden, Sundborn, Dalstuga med flera närliggande byar. Den stora stjärnan i Envikenområdet var Egon Adeström, som via Dalstuga, Rättvik, Heros från Smedjebacken och Falu BS blev både svensk mästare och landslagsman.

Ishockey

Som jag nämnde i mitt dokument ”Korsvägen” lade saneringen av grusgropen i närheten av korsvägen grunden för en ishockeyplan. Utrymmet var dock i minsta laget så vi kunde bara få ut bredden 26 meter i stället för 30 meter. Men eftersom det mindre måttet är standard i Canadas proffsliga så fick det duga. Idrottsföreningen anskaffade virke från Sjögrens i Yttertänger och vi sågade och spikade och fick till en fungerande sarg. Första året var belysningen ett provisorium då vi saknade stolpar och men kunde få till en rad med armaturer fästa mellan två tallar, en på vardera kortsidan. Efterhand utökades belysningen till tre rader av armaturer och ordentliga stolpar. Min far Axel, som var elektriker, bidrog med mycket arbete. 
På kortsidan mot missionshuset grävde vi en brunn för att får vatten till spolning av planen. När så planen började ta form var det dags att anmäla sig till seriespel. Motståndarna bestod av lag i närområdet som Svärdsjö, Bjursås, Sifferbo och Stora Skedvi för att nämna några.
Det var också nödvändigt med en kronometer med stoppfunktion för tidtagningen och en ”Hesa Fredrik” för att blåsa av perioderna. Jag var ofta tidtagare på matcherna och fick hålla ordning på matchtiden och alla utvisningar med en enda kronometer. Spelare som deltog i laget var målvakten Göran ”Vägga” Eriksson, Larsjons- Mats, Sören Nyström, Erkers-Inge samtliga från Klockarnäs, Rolf Englund, Olle Mats, Sven-Erik Hedgårds och Malte Forsberg från Rönndalenområdet och Hans Ängsås från Marnäs/Björkboda. Jag kommer i nuläget inte ihåg alla.
Sivert Larsson var ishockeylagets coach under många år.
Arbetet med ishockeyplanen pågick i mitten av 1950-talet. Det anlades också en plan i Övertänger, vid åbrinken nedanför Tängergården.
Större händelser som kan nämnas var gästspel från norska Hamar, juniorlagets semifinal i DM mot Leksand och en uppskattad hockey-bockey match med ovana men uppskattade spelare som Staffas-Tilda och Mas-Rune Andersson. Matchen mot Leksands juniorlag gav oss en ordentlig lektion.
I och med problemen med bandyplaner och att Enviken fick två landbanor för ishockey gled isbaneaktiviteterna över från bandy till ishockey inom föreningen.
Jag kommer ihåg en av de första matcherna mot Svärdsjö. När spelarna kom hem var det mycket plåster i ansiktet. Bakom de flesta plåster fanns inga skador. Man ville efterlikna den kanadensiska proffsishockeyn och att det skulle se ut som att det varit en hård och rivig match.

Orientering

Envikens IF hade även orientering på programmet. På den tiden var kartorna inte av samma noggrannhet som nutida kartor. Skalan var som regel 1:100000 vilket gjorde att endast större punkter som tjärnar och höjder kunde markeras. En duktig Envikenlöpare var Uno Hagström från Hedgårdarna.
Den mest kände löparen från närområdet var Ragnar Hedlund från Dådran tävlande för Rättviksklubben IK Jarl. Han var landslagsman och oslagbar i krävande fjällorientering.

Fotboll

Under min uppväxttid hade Envikens IF inget fotbollslag. Vi barn spelade fotboll på någon åkerlapp med begränsade mått. Det gick alltså inte att skjuta en hörna. Det som gällde var ”tre hörnor straff”. Målställningen spikade vi själva ihop med hjälp av virkesbitar.
Närmaste plan med matcher låg i Linghed bolaget, där Linghed hade ett lag i gärdsgårdsserien. Planen gränsade mot en skog. När funktionärerna gick runt planen för att inkassera inträde var det vanligt att vi barn hoppade in i skogen för att sedan krypa fram igen.
Det var vanligt att vi var ett gäng från Enviken som cyklade till Linghed, ca 10 km, för att titta på Lingheds hemmamatcher. Jag kommer ihåg att Linghed hade en mycket duktig målvakt som hette Sigvard Jansson.
Vidare kan nämnas att Åke Olars spelade många år i Svärdsjö IF.
Numera har Enviken egen plan vid Klockarnässjön.
På min mors och mormors sida hade vi släkt boende i Borlänge. Vid ett besök där fanns alltid möjligheten att åka till Domnarvsvallen och titta på Brages matcher.

Förord

London har sitt Picadilly Circus, Berlin sin Potsdamer Platz och Enviken eller rättare sagt Rönndalen har sin korsväg eller ”körsvägen”. Gemensamt för dessa platser är att de förknippas med en samlingspunkt för människor, trafik och shopping.

I samband med att Envikens Hembygdsförening arrangerar sin sommarvecka i juli 2006 med temat ”Korsvägen” blev jag med glädje tillfrågad om jag kunde bidra med något som har anknytning till korsvägen. Då jag hade mitt föräldrahem nästan mitt i korsvägen kom jag på tanken att försöka skriva ner några minnen från livet i och omkring korsvägen.

Det är något speciellt med korsvägen genom att de korsande fyra vägarna kan liknas vid en kompass med vägarna gående i de fyra väderstrecken. Att beskriva korsvägen enbart med vägarna och byggnaderna runt omkring skulle bli tomt och abstrakt. Jag har därför valt att fylla minnena också med ett antal personligheter som jag förknippar med platsen.

Byggnaderna runt korsvägen

Under min uppväxttid på 1940- och 1950- talen bestod byggnaderna runt korsvägen av

• i nordost: busstationen med sin senare tillbyggnad av liten bensinstation. Bensinstationen

Shell drevs av ”Mack-Olle”, gift med Mats Nils Erssons dotter Barbro. Under några ferier på läroverket i början av 1950-talet arbetade jag hos ”Mack-Olle” med att sälja bensin. Det var ett omväxlande arbete med många kundkontakter. Bensinen kostade då 64 öre per liter, varav hälften utgjorde skatt. Bland kunderna kommer jag ihåg den hemflyttade svensk-amerikanen John Ekman, som hade skaffat sig en mindre bil, jag tror det var en Opel Rekord. John, som var mycket ekonomisk, bevakade alltid att de sista dropparna i slangen kom ner i tanken. När vi kom in på diskussionen om bilar och bensinförbrukning avslutade John det hela med att yttra på en blandning av svenska och amerikanska språket ”tänk om mina gamla vänner där borta i USA visste att jag skumpade omkring här i en sån här ”skäppa” skulle dom säkert tycka synd om mig”.
Jag kommer ihåg att de dominerande bilmärkena var Volkswagens lilla bubbla, Volvos PV 444 och Saabs tvåtaktare.

• i nordväst: en röd träbyggnad inrymmande kiosk med serveringsutrymme på nedre planet och bostad på övre planet. Utanför kiosken stod en soffa framför en syrenberså. Bakom syrenerna fanns endast en brant slänt. Något längre mot Marnäs, mittemot mitt föräldrahem, fanns en träbyggnad som bland annat inrymde Brandts urmakeri. Detta hus revs eller byggdes om till ett modernt hus som en tid inhyste både skoaffär och leksaksaffär. Så småningom försvann affärerna och huset blev bostad för ”Mack-Olle” och hans familj, som flyttade från kioskbyggnaden närmare korsvägen.
• i sydväst: Thorells stora hus, som fortfarande finns kvar. Den största verksamheten i byggnaden var Envikens Handel, som drevs av Erik Backman. Förutom Envikens Handel fanns där även Thorells Konditori, som bland annat bakade gudomliga semlor före påsken,

Götabanken, bageriet i källarplanet och Helmers Foto. Bageriet drevs av Birger Eriksson och övertogs senare av sonen Bertil. När jag hade fått körkort 1957 arbetade jag under ledigheten från skolan som utkörare av bröd. Det var ofta väldigt jäktigt att hinna få i väg limporna och bullarna med ”nio-bussen” ut till alla småbutiker, som låg utefter Wasatrafiks linjenät.
Mittemot Envikens Handel på andra sida vägen fanns en stor anslagstavla och ett stabilt vägräcke som skyddade trafiken från den branta slänten, som numera är platsen för Shell bensinstation.

• i sydost dominerades området av ”Krischers” stora ladugård, som med sina stora väggar effektivt dolde husen bakom.

 Wasatrafik

Att minnas korsvägen och inte nämna Wasatrafik är inte tänkbart.
Bussföretaget Wasatrafik hade korsvägen som sitt nav för verksamheten. Denna startade år 1923 av Mats Nils Ersson från Övertänger med sträckan Övertänger-Rönndalen-Falun. Efterhand utökades trafikområdet till Borgärdet, Svabensverk, Marnäs, Bingsjö och Dalstuga. Efter utökningen antogs namnet Wasatrafik år 1931.
Mina första minnen fån bussarna härrör från 1940-talet. I skuggan av andra världskriget med svårigheten att importera bensin och dieselolja användes gengasdrift. Jag kommer ihåg att intill ”Krischers Gustavs” stora ladugårdsbyggnad fanns förrådet med säckar fyllda med bitar av ved. Bussarna var utrustade med ett stort gengasaggregat placerad baktill på bussen. Föraren fick då bära den tunga säcken från förrådet, klättra upp och tömma innehållet i aggregatets övre del. Som slaggprodukt bildades en vätska som vi barn kallade ”sotvatten”. Vätskan samlades upp i en behållare, som i regel var monterad framtill under bussens kylare. När behållaren tömdes forsade sotvattnet ut och rann i väg i rännstenen och vidare rakt ut i naturen.
Efterhand som kristiden tog slut kunde bussarna drivas med importerad dieselolja. De stora tidpunkterna för trafiken var klockan 09.00 och 16.30. Då kom och avgick bussar i alla de fyra riktningarna. Eftersom bilparken inte hade vuxit än efter kriget var passagerarantalet på bussarna stort.
När ”nio-bussen” anlände från Falun kom också posten i säckar. Säckarna skulle hämtas av Karl Wiklund eller ”Post-Kalle” från Enviksbyn. Post-Kalle, som var kyrkvärd och mycket social, kom till korsvägen i god tid för att hinna hälsa på alla bekanta. Hans tydliga och ljudliga ”Go morron” hördes lång väg.
Bland busschaufförerna minns jag förutom min morbror Pers Thure Eriksson speciellt Pers Gunnar, Gustav Ström eller ”Ström Gustav”, Olof Ersson, Anders West från Dalstuga och Erik Björs från Linghed. Busstationen var inrymd i samma byggnad som Mats Nils hade sin bostad. Jag kommer ihåg från den tiden att busstationen bestod av en liten expedition med en våg, som användes för att väga gods och paket som skulle transporteras med bussarna. Varje utgående linje hade sitt speciella godsfack, där förarna samlades innan avgångstiden. De var inte alltid så noga med att hålla avgångstiden utan många gånger diskuterade förarna med varandra så att förseningen kunde bli både 5 och 10 minuter.
Det berättas en gång att vid ”halvfem-bussen” lär Anders West, som för övrigt var kortvuxen, ha klart deklarerat att det var viktigt att bussarna gick i tid. Anders tog sin biljettväska med paket och gick med bestämda steg ut till sin buss och sina passagerare mot Dådran och Bingsjö. PersGunnar, som kunde vara lite ironisk många gånger, lär ha yttrat ”det är väl inte säkert att han kommer iväg så snabbt eftersom han kanske inte når ner”.
Bakom busstationen efter Tängervägen låg bussgaraget där bussarna reparerades och underhölls. Den yrkeskunnige Gösta Söderman basade för verksamheten.
Min egen erfarenhet av busstrafiken som passagerare härrör i stort från 1950-talet då jag och flera andra elever reste dagligen med ”sju-bussen” in till läroverket i Falun. Skoldagen blev lång då vi inte kom hem förrän med ”halvfem-bussen”. På den tiden hade vi undervisning även på lördagar.

Människor i korsvägen

Korsvägen var en plats där människor hela tiden rörde sig.
Jag har tidigare nämnt några personligheter som jag träffade där. För att göra bilden mera komplett måste jag även nämna ytterligare några.
”Krischers-August”, ungkarl och boende hos sin syster Karin med maken Gustav, var ofta i korsvägen. Han kom då med släpande träskor och sommartid iförd blåbyxor och huvudbonad med skärm. Samma klädsel hade han då han arbetade med flottningen vid sågen nere vid ån. August var lugn och snäll och pratade gärna med oss barn.
Johan Westgren från Yttertänger kom då och då ner till kiosken för att handla. Johan, som rökte, hade cigaretten, troligen Hudson, hela tiden i munnen. Cigaretten vippade i takt med Johans flödande tal, blandad med visslingar och uttryck som ”jahapp-jahapp” och ”å tusan”. Efter en tid var cigaretten genomdränkt av saliv och därmed mindre brukbar. En gång kom Johan till kiosken för att inhandla tidningen Expressen. Märta Karlgren, som arbetade där, beklagade att tidningen var slut. Johan svarade med ”å tusan, jag tar väl en kurre då”. Om inte Expressen fanns fick FaluKuriren duga.
Mats Nils Ersson hade högtidsstunder då gubben Östlund från Lamborn kom ner till korsvägen. Då flödade kluriga historier från gubbens mun. En gång frågade Mats Nils hur det var med potatisskörden på Lamborn i år. Östlund svarade ” skörden var så dålig så att potatisen blev inte större än piller, så vi vet inte om vi skall ta den före eller efter maten”. 
Smeden och spelmannen Viktor Bergs genomträngande skratt kunde då och då höras på avstånd från korsvägen.

Lek och aktiviteter

Korsvägen var naturligtvis en samlingsplats för oss alla barn som bodde i närheten. Vi spelade kula på torget mittemot busstationen. Vi lekte bov och polis och jagade varandra runt korsvägens byggnader.
Gångvägarna runt husen, speciellt omkring ”Krischers” och Fjärdsmans var uppskattade för tävlingar på cykel. Vi kom då även till ”grusgropen”, där nu ishockeyplanen finns. I grusgropen anlade vi en ”motocrossbana” för cyklar. Grusgropen var på den tiden med dagens ögon en sanitär olägenhet genom allt det avfall som tippades där, bland annat från livsmedelsbutikerna. Som alla förstår trivdes också fyrfota djur med lång svans, som vi inte alls vill ha i vår närhet. Även om vår tävlingsbana för cyklar försvann var det en befrielse den dag i början på 1950-talet när en schaktmaskin förvandlade gropen till en ishockeyplan.
Grannar till grusgropen var Thure Wikströms skomakeri och Nils Oskar Erssons plåtslageri.
På den tiden var det vanligt att traktens bönder hämtade torv för sina husdjur från myren bakom ”Godtemplarhuset”. Torven fraktades i slädar, dragna av hästar. Vi barn gillade att stå längst bak på släden och åka med. Jag minns att Olers-Sven hade det bästa ekipaget. Detta transportmedel var ett vackert inslag i trafikbilden, som annars bestod av ett begränsat antal fordon jämfört med dagens bilpark.

Korsvägen idag

Korsvägen har tyvärr på senare tid förlorat mycket av den charm som den hade på 40-, 50- och 60- talen. Kiosken och alla butiker har i stort försvunnit. Busstrafiken har reducerats till i huvudsak linjen Svärdsjö – Enviken – Falun samt enstaka turer till Hälsingland.
All kommersiell verksamhet är nu koncentrerad till Shell bensinstation, som tillsammans med de uppgraderade vägarna i de fyra väderstrecken enbart är att betrakta som en trafikknutpunkt med koncentration till den nya riksväg 50 i nord-sydlig riktning.

Enviken, en by där tiden har stått ganska stilla genom åren, där rock ’n’ roll flödar än idag, åtminstone sedan 1974, då min käre far bestämde sig för att starta band tillsammans med en annan Wikström ifrån Tänger, gitarrist ifrån Värmland, samt några fler musiker ifrån Dalarna. De tog namnet ”Ryno Rockers”, döpt efter sjävaste sologitarristen Ryno Erikols. De släppte deras första singel på vinyl 1976, sedan kom det en fullängdare och någonstans kring 78’/79’ var de med i SVTs tv-program ”Nygammalt”, 2 gånger dessutom! Därefter har det kommit flera band ungefär vart tionde år och de gav sig ut i Europa under 80 och -90talet och slog igenom med dunder och brak på stora festivaler i bland annat England och Tyskland.

1997 startade en av dessa fantastiska musiker sitt eget skivbolag; Enviken Records och därefter har det kommit artister t.o.m ifrån USA, flera som var med under 1950-talet, då när rock ’n’ roll och många andra nya musikstilar växte fram. Bland andra Jack Earls, som spelade in ett helt album tillsammans The Sleazy Rustic Boys.

I denna film får man se Ray Campi som släppte sin första singel 1956, framträda vid Jonssons Fik & Butik, tillsammans med Rip Masters ifrån Californien och de kompas av flera fantastiska musiker ifrån byn, med trummisen Lasse Jonsson som driver fiket än idag tillsammans med sin fru Katarina.

Man ser även ”Sonny Rogers” med familj, som sitter där och lyssnar till musiken.

Jag själv syns någonstans mellan mitten och slutet av filmen, iklädd hawaiiskjorta och Texaco-kepa som jag fick av Backlunds-Kjell, eller ”KÄRLEKS-Kjell”, som en flicka ifrån byn sa en gång.

Även Kjells söner syns till och deras kusin ifrån Malaysia. Det var en härlig tid, då när folk inte var fasta i sina digitala skärmar, man umgicks och var mer sociala.

Detta är en stor del av Svensk-Amerikansk musikhistoria, så luta er tillbaka och njut gott folk

Varma hälsningar, Viktor

Textförfattare Viktor Vikström. Enviken.